När jag ser på världen, som en helhet, säger jag för mig själv;
Världen kan inte ha kommit till existens av sig självt, utan det måste ha funnits något orginellt som skapade den. Precis som en klockas mekanism, så vet jag att urmakare ligger bakom dess funktioner. Därför så bör den levande organism, som finns i allt av hela vårt universum, leda till slutsatsen att det finns en grundare av detta universum, och någon som håller det levande, upprätthåller livet.
Det är helt onödigt av oss att föreställa sig denna grundare som ett väsentligt ting eller bara något personligt. Utan, under alla olika omständigheter så bör det vara någonting som är större och kraftigare än allt annat. Som en person som är större och kraftigare än alla personer. Det hela hänger ihop, precis som konstnären står sig över konsten.
Om vi kan komma överens om att denna kreativa, skapande och underhållande kraft, den är även destruktiv, är en ande/själ, så har vi hittat vår skapare.
Precis innan Big Bangexplosionen existerade inte tid. Tid är något som skapades i samband med Big Bang. Med 'tid' menar jag t.ex att allting har en början och ett slut, att inget varar i evighet. Alltså, om tid inte existerade innan explosionen fanns det ingen tid eller rum för något att skapa en explosion. Det är omöjligt att någon skapade universum. Men jag förstår din tanke, och jag har haft liknande tankar jag med. Att det måste finnas något oförklarligt, som ''styr'' men samtidigt inte. Något man inte kan förklara men man bara vet att det finns där. Inte Gud, men bara... Någonting, ingenting. Det är intressant, det där.
SvaraRadera